För ett år sedan

Noelle var beräknad att komma den 10/10 men alla var snabba att berätta för oss att jag säkert skulle gå över tiden. Hade inte känt av några förvärkar så jag trodde nog också att det skulle dra ut på tiden. När vi gick och la oss lördagen den 9:e oktober skojade jag med Maken och sa -Tänk om vattnet går efter tolvslaget. Så fnissade vi lite och somnade. Någon gång runt ettiden vaknade jag och tänkte att –Näe, hann jag inte gå på toaletten. Att det skulle vara vattnet som gått slog mig inte förens senare. Jag trodde ju att det skulle komma mer när det väl kom. Det var först när jag märkte att det liksom fortsatte komma som jag förstod vad det var. Satte mig och ”hetsgooglade” efter svar och sedan väckte jag Maken. -Vattnet har gått. Jag ville vänta tills på morgonen för jag kände inte av några värkar innan vi ringde in. De sa att vi skulle komma in så de fick undersöka mig och sa åt mig att äta en ordentlig frukost. Det gick inte få i sig någon mat alls! Jag var så orolig, dessutom hade det kommit blod på morgonen och jag började tänka att nu skiter det sig... När vi kom in hade jag börjat känna av en molande känsla men inget värre än så. Man kollade CTG och allt såg fint ut, men några direkta värkar var det ju inte att tala om. Sedan kom en läkare som skulle undersöka mig, då när jag skulle sätta mig upp på britsen gick vattnet ”på riktigt”. Eftersom värkarna var så svaga fick vi välja om jag skulle stanna kvar eller åka hem. Jag valde det sistnämnda. Hemma försökte jag få i mig pizza som Maken sprang och köpte men det gick verkligen inte. Värkarna började kännas av mer och mer och jag kopplade på mig min TENS, den var superbra tyckte jag och tänkte att det här kommer nog inte vara så farligt... Någon gång på eftermiddagen åkte vi in igen då jag tyckte att nu kändes det rejält! Men efter att ha kopplat på mig CTG så var det inte alls så farligt (enligt personalen på BB, jag tyckte tvärtom och blev besviken). De beslutade iallafall att skriva in mig och vi fick förlossningsrum nr. 7. Det kändes som en bra siffra vet jag att jag tänkte. Testade badkaret men jag saknade min TENS så det blev inget långt bad. Frågade barnmorskan om det kanske inte var dags att ge mig lustgas. Nej den kan vi spara lite på tyckte hon. Hmmm här någonstans började jag ana hur ont det måste göra när värkarna kommer igång på riktigt... Men det ville sig inte, jag promenerade runt med en slags ”rullator” (vet inte vad de kallas, hahaha) för att påskynda processen. Sedan kom natten och jag försökte sova, men vaknade hela tiden av värkarna. Vet att jag somnade till ordentligt en gång och när jag vaknade hade jag glömt bort var jag var. Det var en hemsk känsla som kom över mig, att nej det är inte över än, du är mitt uppe i det. Tidigt på morgonen kollade man CTG igen och nej det var inga kraftiga värkar. Jag skulle resa mig upp från fåtöljen där jag spenderat natten (ville inte ligga i sängen, den fick Maken), då kom min första riktiga värk och det kändes som att bli överkörd av en lastbil (kan jag tänka mig), en isande smärta som skar rakt igenom mig. Jag skrek och drog tag i en sköterska. Då fick jag lustgas! Den höll jag hårt i de kommande 9 timmarna. Sedan gjorde man den första riktiga undersökningen för att kolla hur mycket jag var öppen, kommer inte ihåg några siffror men det var inte mycket. Så jag fick dropp för att skynda på det hela. Testade att sitta på en pilatesboll men det var ingen höjdare. De frågade om jag ville ha arkupunktur, javisst jag var öppen för all form av smärtlindring (jag hade hela tiden sagt att jag ville ha en så ”onaturlig” förlossning som möjligt, dvs droga mig så jag inte känner någon smärta alls ;). Men jag kan inte säga att arkupunkturen gjorde varken till eller från. Vill du ha avslappningsmusik var deras nästa förslag, jajamen sätt på det svarade jag. Man blir ganska tillmötesgående när man är hög på lustgas ;) Sedan började jag se fåglar flyga omkring och allt blev mer och mer suddigt, tack igen lustgasen! Fast när jag började må illa, kräkas och var tvungen att ligga ner var det roliga slut. Nu var förlossningen igång på allvar! Och det gjorde ont! Epidural, ge mig epiduralbedövning! Det gick snabbt (tror jag) och rätt var det var så kom narkosläkaren. -Svanka som en katt sa hon. Jag vet att jag så gärna ville säga till henne att hon hade en så vacker röst, men sen vet jag inte om jag redan hade sagt det och jag tänkte att jag måste fråga Maken om jag hade det (så snurrig blir man av den där lustgasen...). Det var mina sista tankar innan det var dags att krysta (kl 15.05). Bedövningen hann aldrig ge någon verkan innan det var försent. Höll Makens hand så hårt och jag trodde på riktigt att jag skulle stryka med. Såhär kan det ju inte sluta vet jag att jag tänkte. En sjuksköterska masserade mitt ryggslut och det var nog den bästa smärtlindringen utöver lustgasen. När det var skiftbyte beordrade Maken henne att stanna kvar tills nästa kom in. Gud vad jag älskar honom för det! Vid något tillfälle märkte jag att han också mådde dåligt, han var blek och hade inte fått i sig någon mat. Vet att de sa åt honom att gå ut och ta lite luft men att han inte ville lämna mig. Han hade aldrig sett mig må så dåligt och jag hade ju verkligen dödsångest så jag förstår honom, det måste varit fruktansvärt att se mig sådan. Men så kom HON äntligen (5 barnmorskor med tillhörande team senare). Kl 15.32 den 11/10 så var lilla NOELLE hos oss! Hon var så ren och fin, 3260 gram och 50 cm lång. Mitt hjärta slog frivolter av att ha denna välskapta varelse på mitt bröst. LYCKA!

Älskade Noelle

Efter att ha ätit en macka så ville jag upp ur sängen och fräscha till mig. Jag står i duschen och förstår inte hur man vrider på vattnet, tänkte att det är ju så knäppt och så typiskt mig att stå och greja med en dusch när jag precis fött barn, hahahaha. Under tiden satt Maken och mös med vår lilla tjej i sin famn. Att komma ut från duschen och se det var en fantastisk syn. Det var så vår dotters historia tog sin början och idag är det 1-år sedan, helt otroligt.