take a walk down memory lane...

Utrustad med ett minne som inte går av för hackor tog jag med glädje emot denna utmaning från Ellinor (Nippertippan). Den går ut på att se tillbaka på sitt liv genom de årtal som slutar på en 2:a eller en 7:a. Så här kommer det:

1982
Jag föds, en kall och snöig januaridag. Tydligen var det så kallt att man fick lägga filtar i fönstren för att hålla värmen inne. Det har sagts att jag var ett barn som aldrig sov på dagarna och som vägrade barnmat. Men det är mer än jag kommer ihåg från detta året.

1987
Har starka minnen från 1987, jag är 5 år och tillvaron är kaotisk. Min 6 år äldre bror har året innan varit med i en allvarlig olycka och alla inblandade försöker återgå till något slags normaltillstånd. Saknar min mamma som spenderar den mesta tiden på sjukhuset. En jobbig tid som nog formade mig mycket som person.

1992
Jag går i fyran, får glasögon som jag vägrar använda. Inser tillslut att det inte fungerar att inte se när jag startar konversioner med främlingar. I övrigt fylls livet med läxor (de var ju så kul då), kommer ihåg att jag cyklade mycket och åkte rullskridskor. Trackslistan var oerhört viktig och jag satt alltid redo framför radion och spelande in blandband (tänk vad mycket de missar dagens ungdomar…).

1997
Ännu ett mindre lyckat årtal för min del. Olyckligt kär, osäker på mig själv och vänner som sviker (stämmer kanske in på de flesta 15-åringar…). Tog det förödande beslutet att börja banta och den kommande tiden blir ganska suddig. Vilket skitår!

2002
Sådär ja nu börjar det ordna upp sig. Livet är superkul, börjar läsa på Högskolan i Jönköping till Kemiingenjör och upplever en av tidernas roligaste insparkar. Får upp ögonen för en fadder och bryter med min dåvarande kille sedan 3 år tillbaka (också en klassiker…). Jag pluggar och festar omvartannat. Flyttar med familjen från min uppväxtort till ett hus i Jönköping och insåg att det var ganska ekonomiskt att bo hemma samtidigt som man pluggar. Har aldrig känt mig så rik som då.

2007
Jobbar och mår bra, det enda som fattas är att få en fast tjänst istället för de här små projektuppdragen jag jobbar med. Letar efter ett nytt boende som jag kan fortsätta dela med min stora kärlek M. Har drabbats av morgontrötthet, något som jag aldrig upplevt under mitt 25-åriga liv. Och just det ja, jag fyllde 25 år den 2:a januari, upplevde lite ångest till en början men sedan upptäckte jag att ingenting förändrats så nu känns det rätt ok att vara 25.

De som känner sig manade, känn er utmanade :o)